Vår sjukhustid

Ska försöka skriva ner nu, om än det högst troligt blir så att jag får avbryta och spara detta inlägg i utkastet många gånger innan det blir publicerat som alla andra men klart blir det då det blir ;)

Men ja den 9.4 åkte vi ju då in till förlossningen och blev ju den 10.4 som jag klev in i rummet vi fick på BB avdelningen tror vi kom dit ca halv 2 på natten :) Direkt fick jag vänja mig med att vakna med 3 timmars mellanrum för matning och en timme efter kom de och tog blodsocker prov på lillen, det pga att min ena sockerbelastning visade ett för högt värde, men hans värden var bra  men det mättes under hela tiden som vi var där på avdelningen + att de innan varje matning mätte pulsen och syresättningen på honom :) Det var då måndagen 11.4 som det råkade sig att A kom dit väldigt tidigt från morgonen och då fick vi plötsligt besök av en av sjukhuspersonalen att vi skulle in till någon läkare med honom, det lyssnades på hjärtljuden som var fina och bra fick vi höra, någon stund efter så kom på nytt en in på rummet och denna gång med en ctg apparat och sa att läkaren ville det skulle tas då pulsen varit lite för låg, man blev ju såklart lite förvånad då vi inte fått veta något om nåt sånt innan, sen ännu en stund efter det fick vi plötsligt veta att nu skulle vi flyttas att vi skulle söka oss upp till 8:onde våningen till intensivavdelningen, där och då började jag väl känna mig lite nervös, infon var usel så hon på BB avdelningen som för övrigt var helt super gick och frågade upp mera så hon skulle veta vad hon skulle göra med oss, skulle jag byta rum dit upp eller vad skulle hända, fick veta att jo en flytt skulle göras och jag skulle skrivas ut från BB avdelningen så vi gick upp till intensiven med lillen och fick vårat familjerum där och plötsligt låg han där med 4 sladdar kopplade till sig för att hela tiden hålla koll på hur hans puls var och syresättningen, vi fick lite broschyrer om avdelningen och jag fick gå ner tillbaka till BB avdelningen och äta min mat och packa ihop sakerna och vänta på att bli kollad och godkänd att bli utskriven, då var jag en väldigt trött mamma och ganska nervös pga den dåliga infon.

För vi fick som aldrig förklarat nå mycket om varför han skulle ligga där och om det var något farligt eller så, natten där på intensiven var inte alls rolig att lyssna på alla maskiner som pipade och på gav mig smått panik att tänka att där intill oss låg många bebisar som behövde ständig vård, orsaken till varför jag började känna ändå att det var lugnt med oss var väl då jag läste broschyrerna om att de som får familjerum är på väg att få åka hem att läget ändå är lugnt och just för att personalen spenderade så lite tid hos oss att de kom endast om jag ringde på klockan vilket var då han skulle ha mat och byta blöja så de fick koppla bort honom men då han var bortkopplad försvann de lika snabbt, så det blev väldigt mycket självlärling med att ta hand om en liten bebis men det har väl gått helt bra, första dygnet där så var pulsen bara bra och samma med syresättningen som varit bra sedan födseln, så varför pulsen var låg vid en mätning och ctg visste man inte, det blev tagit flera ctg mätningar men alla visade lågt. Så på tisdagen fick vi veta att vi troligen skulle få åka hem, trots att han minskat i vikt, men då blev det tagit ett blodprov på bilirubin värdet och det visade sig vara högre än vid tidigare koll så då blev det igen tvära kast och han hamnade snabbt på ljusbehandling. Det var då tredje dagen efter förlossningen så mina hormoner var helt i obalans så det kändes som det ända jag gjorde då på kvällen var att jag grät, då fick jag också samtidigt bekräftat hur dålig infon hade varit för klockan var väl kring 16-17 och jag frågade om mat men nej jag som inte var inskriven längre på sjukhus så fick ingen mat utan den skulle jag ha med mig själv, endast morgonmål fick jag om det då var pga att jag var en ammande mamma eller vad så vet jag inte men innan jag fick veta hade A varit efter smörgåsar till kantin så något hade jag ju fått i mig och han fick åka och handla mat att värma åt mig där på avdelningen. 

Mitt samvete var dåligt då jag bara fick se på vår son ligga först fastkopplad till alla sladdar och sen till på under ljusbehandling så tiden på intensiven så fick vi ju ha honom väldigt lite nära oss, bara under matningen, och jag tror det var det som var det värsta under tiden där. Och förstås känslan av att sitta i ett rum med läkare och flera andra och få besked om läget nu som då och att det var en väldigt butter läkare gjorde inte känslan bättre, och alltid råkade det sig just då jag var ensam så det kanske också gjorde känslan mera obehaglig. En ljusbehandling brukar pågå i 24 h vilket hans gjorde, så på onsdagen 16.30 så fick den avslutas och pulskontrollen avslutades tidigare så det var ju otroligt skönt att slippa 3 sladdar och bara ha kontroll på syresättningen kvar :) Då fick vi vänta på att det skulle tas blodprov för att se om bilirubin värdet sjunkit, och få besked om vi fick åka hem, tror det var ca 19.30 som vi fick veta att det såg bra ut och vi fick åka hem på permission över natten, det pga att vikten ännu inte ökat utan farit neråt mera så vi skulle på viktkontroll på morgonen efter och då få veta om han skulle bli utskriven. På kontrollen hade han inte ökat men heller inte gått ner så vi fick själva avgöra om vi ville fortsätta hemma, och det valde vi för jag ville absolut inte vara kvar där, så vi fick en ny tid till viktkontroll efter helgen för att se hur det fortsätter och då hade han ökat lite som tur var så då slapp vi springa till sjukhuset och rådgivningen fick ta över istället :) Och då hembesöket gjordes från rådgivningen så hade han ju ökat otroligt fint i vikt och var nästan uppe i födelsevikten så att vi valde rätt beslut tvekar jag inte på :) Då vi kom hem så gav jag ganska snabbt upp amningen just för att jag kände jag klarade inte av att kämpa med det och gå med en ständig oro att han inte ökar och vi hamnar tillbaka till sjukhus och då löste ju sig allt, han började äta bra :)

Idag gillar jag inte att tänka tillbaka på sjukhustiden för den ligger inte kvar som något bra minne, eller jo tiden på BB avdelningen kan jag se tillbaka på med glädje men upplevelsen på intensiven skulle jag helst bara sluppit. Det jag skulle önskat så var bättre info och att förklara och berätta mera om allt som händer för som första gången man blir förälder så oroar man väl sig extra mycket över sitt barn, om än jag hela tiden intalade mig själv att allt var bra och så och det visade det ju sig ändå vara så det är ju huvudsaken. Än idag vet vi inte varför det visade låg puls på ctg på honom då allt var bra då han ständigt låg under mätning och om vi någon gång får veta så är ju oklart :)